Rubriken hänvisar inte till några  livsfilosofiska funderingar , i stilen  med vad är meningen med livet?, utan till en kort intervju med mig på Kulturekonomis hemsida. Trevlig läsning.Glad Valborg!

 På min tågresa upp till Stockholm, där jag befinner mig än, passade jag på att fördriva tiden med att kolla på senaste numret av DVD-tidningen Slices. Förutom de sedvanliga intervjuerna med artister inom den den elektroniska dansmusikscenen var där ett par andra intressanta inslag som kan säges beröra skivbolagen och deras framtid. Det första var en längre intervju med människorna bakom det belgiska technoskivbolaget Music Man, ett skivbolag som har sina rötter i 1980- talet och syntmusikrörelsen. En anledning, som de såg det ,till att de fortfarande existerade var att konsumenterna vet vad för musik de står för. Ordet filter var en beskrivning de använde för att förklara sin roll. Det andra intressanta inslaget var när Slices frågade olika aktörer inom skivdistribution ,såsom Beatport och Wordandsound, hur de såg på framtiden för skivbolagen i den digitala världen.  Alla var  överens om att skivbolagen kommer att  ha en betydelse  även i framtiden, inte minst som ett sorts filter. Om man tar Beatport som ett exempel så har de flera tusen olika artister och skivbolag som kan ladda ner och köpa.  Många av artisterna är ofta relativt okända och dämed kan det vara svårt att upptäcka dem men om de ligger på ett skivbolag det går att relatera till är nog chansen större att man upptäcker artisten. Skivbolaget blir helt enkelt ett filter. Kanske ingen revolutionerande insikt men ändå värt att tänka på.

I gårdagens Sydsvenskan kunde man se min skäggiga nuna i en artikel om människorna runt artister. Leta upp den. Tyvärr har jag inte hittat någon länk.

Ikväll på Uppdrag Granskning behandlades återigen det eviga sorgebarnet “svensk kriminalvård”. För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg intagna och musik på Different-bloggen. Nedan följer en något reviderad version denna text.I musikjournalen på SVT för några veckor (för ett år sedan) sedan behandlades hur en skiva blir en klassiker. Ett segment av programmet var om crossoverklassiker, dvs skivor som nästan alla oavsett ålder, bakgrund och musiksmak, eller avsaknad av dylik, innehar. Fugees andra, Lauren Hill, Håkan Hellström etc var alla exempel på crossoverklassiker. När jag tittade på programmet kom jag att tänka på när jag jobbade extra som plit på en Kriminalvårdsanstalt här i Malmö.Vad jag framförallt kommer ihåg från min tid som plit var när jag dagligen skulle visitera de intagnas rum. De intagna där jag jobbade fick bara ha ca 10 cdskivor i cellen. Inga brända skivor var tillåtna då man inte visste vad de kunde innehålla. Det jag tidigt lade märke till var att det fanns sk crossoverklassiker även bland de intagna. Nästan undantagslöst hade de intagna Eminems andra skiva, Metallicas svarta album samt valfri goatrancesamling. Detta oavsett ålder. Jag har nu slutat som plit men jag har sedan dess funderat på att undersöka vad musik spelar för roll för intagna. Om man kollar på de nämnda skivorna så är nog de gemensamma nämnarna ångestbearbetning och ångestbefrielse. Varken Eminemskivan och Metallicaskivan är väl de gladaste skivorna men jag kan förstå att man eventuellt kan må bättre av att lyssna på dem som intagen. Goatranceskivan är väl också ett sätt att släppa lite på ångesttrycket. Jag tror att musik överhuvudtaget för de intagna är ett sätt må bättre, att fly verkligheten och minnas bättre tider utanför murarna.Men om man nu inte sitter intagen, fyller inte musik samma behov då? Bearbetar man inte ångest och mår bättre av musik. Definitivt. Musik för mig har för det mesta med någon form av glädje att göra. Samtidigt så finns musik nu överallt hela tiden, vi har alla en mp3-spelare med oss när vi går på stan. Musik bara finns där utan någon egentlig mening. Ibland tänker jag när jag sätter på mig mina Ipodlurar om inte musik alltmer används för att stänga ute omvärlden. Att musik blir ett sätt att sätta upp en mur gentemot alla tråkiga saker som man stöter på. Det är helt enkelt enklare att vända bort blicken från tiggaren på gatan om man lyssnar på musik eller tacka nej till den femtioelfte gratistidningen. Man slipper helt enkelt att engagera sig i sin omvärld. Jag tror musik kan tappa lite av sin mening om det bara konsumeras för att stänga ute saker. Jag tror också att det kan vara bra att lämna Ipoden hemma ibland.

Då har jag en myspace-sida. Inte så tuff än men jag jobbar på det.

http://www.myspace.com/popjuristen

Bild hämtad från Aftonbladet.se Fotograf: Peter Kjellerås.

Den amerikanska bloggen Stuff White People Like har uppmärksammats rätt mycket i Sverige efter att några New York-korrar skrev om den. Här ett ironiskt inlägg om vita människors inställning till music piracy.

 Gårdagens öppna utfrågning i riksdagen om “Upphovsrätt På Internet” ligger som webtv på riksdagens hemsida. Utmärkt för mig som bara hann se Martin Thörnkvist anförande innan jag var tvungen att rusa iväg på ett möte.

 Det har varit en  hel del sedan jag bloggade här senast därav torkan. Först och främst blev DN-intervjun (inte bara enligt mig )bra. Fick nog fram vad jag vill med det här företaget. Malmös första Pecha Kucha blev en succé med intressanta presentatörer och många besökare. Vidare satt jag med i en panel under Barn och Ungdomsfilmfestivalen här i Malmö, BUFF, och svarade på frågor från unga människor som håller på eller funderar på att starta filmproduktionsbolag. Det var intressant även om jag förväntat mig mer frågor om upphovsrätt, nu blev det faktiskt mest frågor om  a-kasserelaterade saker men som gammal a-kasseutredare tyckte jag mig kunna svara på det mesta. I onsdags i förra veckan blev jag intervjuad Sydsvenskan för en artikel om människor som arbetar runt artisterna. Den ska bli intressant att läsa nu på söndag. Och slutligen har jag flyttat in i Selfmades lokaler på Bergsgatan 20 här i Malmö. Det känns bra, det är också rätt skönt att mindre än 5 minuters gångväg till kontoret. Det är spännade och inspirerande tider just nu helt enkelt.