Anstaltsklassiker
Ikväll på Uppdrag Granskning behandlades återigen det eviga sorgebarnet “svensk kriminalvård”. För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg intagna och musik på Different-bloggen. Nedan följer en något reviderad version denna text.I musikjournalen på SVT för några veckor (för ett år sedan) sedan behandlades hur en skiva blir en klassiker. Ett segment av programmet var om crossoverklassiker, dvs skivor som nästan alla oavsett ålder, bakgrund och musiksmak, eller avsaknad av dylik, innehar. Fugees andra, Lauren Hill, Håkan Hellström etc var alla exempel på crossoverklassiker. När jag tittade på programmet kom jag att tänka på när jag jobbade extra som plit på en Kriminalvårdsanstalt här i Malmö.Vad jag framförallt kommer ihåg från min tid som plit var när jag dagligen skulle visitera de intagnas rum. De intagna där jag jobbade fick bara ha ca 10 cdskivor i cellen. Inga brända skivor var tillåtna då man inte visste vad de kunde innehålla. Det jag tidigt lade märke till var att det fanns sk crossoverklassiker även bland de intagna. Nästan undantagslöst hade de intagna Eminems andra skiva, Metallicas svarta album samt valfri goatrancesamling. Detta oavsett ålder. Jag har nu slutat som plit men jag har sedan dess funderat på att undersöka vad musik spelar för roll för intagna. Om man kollar på de nämnda skivorna så är nog de gemensamma nämnarna ångestbearbetning och ångestbefrielse. Varken Eminemskivan och Metallicaskivan är väl de gladaste skivorna men jag kan förstå att man eventuellt kan må bättre av att lyssna på dem som intagen. Goatranceskivan är väl också ett sätt att släppa lite på ångesttrycket. Jag tror att musik överhuvudtaget för de intagna är ett sätt må bättre, att fly verkligheten och minnas bättre tider utanför murarna.Men om man nu inte sitter intagen, fyller inte musik samma behov då? Bearbetar man inte ångest och mår bättre av musik. Definitivt. Musik för mig har för det mesta med någon form av glädje att göra. Samtidigt så finns musik nu överallt hela tiden, vi har alla en mp3-spelare med oss när vi går på stan. Musik bara finns där utan någon egentlig mening. Ibland tänker jag när jag sätter på mig mina Ipodlurar om inte musik alltmer används för att stänga ute omvärlden. Att musik blir ett sätt att sätta upp en mur gentemot alla tråkiga saker som man stöter på. Det är helt enkelt enklare att vända bort blicken från tiggaren på gatan om man lyssnar på musik eller tacka nej till den femtioelfte gratistidningen. Man slipper helt enkelt att engagera sig i sin omvärld. Jag tror musik kan tappa lite av sin mening om det bara konsumeras för att stänga ute saker. Jag tror också att det kan vara bra att lämna Ipoden hemma ibland.