Det har hänt en hel del sedan jag senast skrev på den här bloggen. Domar har fallit, domare har varit jäviga, det har talats om övervakningssamhälle och nya affärsmodeller, böcker har lagts ut på nätet osv osv. Allt det här har inte passerat mig förbi men jag har inte haft tid att kommentera  då jag har haft fullt upp med att vara label manager för ett skivbolag vars senaste video setts över 40 000 gånger på youtube på lite mer än en vecka och med att hjälpa kreatörer med deras avtal. Lite mer praktiska grejer helt enkelt men nu känner jag att jag har tid att blogga lite. Sedan i början av september prövar jag på att i Stockholm. Jag har haft turen att kunna lånbyta till mig en lägenhet under ett år vid S:t Eriksplan mot min lägenhet på Möllevångstorget i Malmö. Många frågar mig om skillnaden mellan Möllan-Vasastan. Det första jag märkte var hur många små kreativa företag det sitter mitt nya område, klädskapare som Our Legacy och Carin Wester är bara några. Man märker att det här finns andra förutsättningar än på Möllan, de kreativa företagen är helt enkelt mer på “riktigt” här. Men egentligen är det orättvist att jämföra Möllan med Vasastan, eller Malmö med Stockholm för den delen,  då det rör sig om helt olika områden/städer med ganska olika sociala och ekonomiska förutsättningar, enklare uttryckt: pengarna finns i Stockholm. En sak jag kan sakna med Möllan är spontaniteten, både inom kulturområdet och hur människor umgås. Min vän Daniel Tjäder var en av författarna till en rapport om spontankultur i Malmö där det bla fastslogs att kommunen borde underlätta mer för spontankultur i staden. En liknande rapport författad i Stockholm har jag svårt att se, även om staden skulle må bättre av lite mer spontanitet. I Stockholm är det helt enkelt både praktiskt och ekonomiskt svårare att vara spontan. En slutsats är att Malmö skulle kunna bli bättre på erbjuda bättre ekonomiska förutsättningar för kreatörer och Stockholm lite mer spontant. Om jag nu ändå ska skriva lite om fildelning så har jag sedan jag flyttade till S:t Eriksplan känt att jag varit här tidigare men inte riktigt kunnat komma på när. Men så under TPB-rättegången gick jag in på Antipiratbyråns hemsida och konstaterade jag att deras kontor ligger hundra meter bort från min lägenhet. Hösten 2003 var jag där och intervjuade Henrik Pontén angående det då framlagda direktivförslaget till IPRED. Pontén slog mig som en genuint trevlig person, han föreslog tex  jag kanske kunde hålla i någon form av upplysningskampanj om upphovsrätt, och jag tycker att han fått en lite väl negativ framtoning i debatten.  Jag har de senaste åren även träffat flera personer från Ponténs motståndarsida bla Peter Sunde, även han en sympatisk person. Nu kanske TPB-rättegången med dess domslut omöjliggjort ett möte parterna mellan men jag tror, om de kan skilja på sak och person, att de definitivt skulle kunna uppskatta varandras sällskap. 

I går hölls en skiftesföreläsning på Malmö Högskola om musikbranschens framtid. Medverkande föreläsare var bla  Anders Mildner, Martin Thörnkvist och Annika Lidne. Föreläsningen livestreamades via Malmö Högskolas hemsida vilket underlättade för mig som sitter i Stockholm. Det sades en del intressanta saker och det konstaterades bla att artister och musiker numera tjänar mera pengar på livespelningar och merchendise än på skivförsäljning. Den efterföljande frågestunden där både de på plats ,och sådana som jag som följde föreläsningen via  nätet, kunde ställa frågor var även den lite intressant. Jag ställde frågan om det är lättare för vissa musikgenrer att klara av det här skiftet från inkomster från skivförsäljning till andra inkomstkällor. Anledningen till frågan var att jag för ca en vecka sedan var på konferensen/debattdagen Urban Music Day på kulturhuset i Stockholm. Många kämpande svenska artister inom genrerna hip hop och RnB berättade där bla om svårigheterna att få spelningar pga klubbägares inställning till genrerna och dess utövare, dvs en form av rasism.  Nu lästes inte min fråga upp på föreläsningen igår men Elin Alvemark som var på plats pratade om vilka som är gatekeepers nuförtiden, dvs vilka kontrollerar vad som ska nå ut till allmänheten? Om det tidigare var musikläggare på radio och musikjournalister som var gatekeepers så är det numera snarare reklamvideo-ansvariga på stora företag  och bokningsbolag som avgör vad som ska slå igenom.  Det är viktigt att som artist ha koll på vilka som är de här gatekeepers 2.0 om man vill nå ut till en större publik och inte fokusera för mycket på tidigare gatekeepers. För vissa musikgenrer kan det dock vara svårare att nå ut då de inte attraherar än köpstark publik och därmed inte är intressanta för en reklamfilm eller livespelning.  Men detta är väl ingen nyhet?

Den senaste veckan har flera musiktjänster på nätet visat sig ha det tufft ekonomiskt och därmed tvingats begära sig i konkurs, jag tänker framförallt på Mubito i Malmö men även Seeqpod i USA. Spotify har även gått ut med att de ska börja sälja musik via ny distributör vilket väcker frågan om hur det egentligen går för dem?  Jag tror inte att det är något egentligt fel på någon av dessa företagens tjänster men att de snarare för tidiga och inte helt klara med sin tjänster och att marknaden därmed inte heller är riktigt mogen. Kalle Magnusson på Digital Renaissance skriver tex en del intressanta saker om huruvida  Spotify finns år 2020.