Jag försökte i ytterst kort format kasta fram ett spekulerande i sådan riktning i Det postdigitala manifestet. Tar mig friheten att klistra in ett stycke därifrån:

“Nästan exakt samtidigt som cyberspace imploderade nådde världen sitt oljekrön. Vi står nu inför en långsam och krisartad avveckling av den fossila energibas som legat till grund för hela den industriella epoken. Överflöd av lagrad kultur utgör det postdigitala problemet, medan det postfossila problemet handlar om brist på lagrad energi. Ändå pekar båda tankebanorna i samma riktning: mot en ny materialism som betonar platsens betydelse och som avvisar alla naiva drömmar om en värld utan avstånd.
Om den postfossila framtiden hittills varit svår att formulera i annat än negativa termer erbjuder den postdigitala kulturen en positiv värdering av fysisk närvaro. Å andra sidan är det ofrånkomligt att det postdigitala tvingas ta sig delvis andra former i takt med att oljepriset obönhörligen skjuter i höjden. När flygresor inte längre är möjliga kommer besök på främmande kontinenter inte att pågå i dagar, utan i månader. Det innebär slutet på hetsiga världsturnéer där artisterna knappt vet namnet på staden de spelar i.”

Vi kanske kan testa att i stället för “turné” tänka mer i termer av “residency”, dvs. konstvärldens namn på ett gästspel där en konstnär stannar några månader eller uppemot ett år på en annan plats för att kontinuerligt interagera med dess lokala konstliv. Vilket jag tycker känns ganska tilltalande. Helt klart mer tilltalande än tanken på att ersätta all livekultur med videolänkade operashower à la Folkets Hus-rörelsens pågående storsatsning.