Idag anordnas flera intressanta träffar i Stockholm.  På Kulturhuset anordnas en hearing om upphovsrätt och internet. På tekniska museet har  Svensk form ett samtal om mode och juridik. Är man sedan tekniknörd så har Techcrunch en träff på restaurang Imperiet. 

Ett säkert tecken på att det är höst är att riksdagen öppnar igen efter sommarlovet.  I höst kommer förmodligen debatterna om internet och dess reglering vara flera, inte minst efter Pirates Bays magplask i Arbogafallet. Att det kommer framföras krav på hårdare reglering är väl ingen högoddsare men samtidigt besväras regeringen och riksdagen av det faktum att  diskussionen om FRA inte verkar vilja lägga sig (jag tror att det var bla Anders Mildner som skrev att i dessa internettider kan inte traditionella medier eller myndigheter sätta ett slutdatum på debatter utan de lever och frodas på internet så länge någon är intresserad) och regeringen eller opposionen vill nog inte hamna i ett läge där de framstår som något av internetbetvingare, framförallt inte nu när halva mandattiden har gått. Personligen undrar jag om det vid nästa val kommer några populistiska utspel om tex nedladdning , likt de som förekom i förra valspurten, för att locka yngre väljare.  

Lagligt eller olagligt att kolla på?I början av veckan blev jag uppringd av Karin Arbsjö på Sydsvenskan. Hon skulle skriva en artikel om ett klipp på Youtube som en kille i Malmö förgäves försöker få bort och hon undrade om jag hade några tips på personer att prata med. Jag hänvisade bla till Marianne Levin, som sedan blev intervjuad om fallet. Artikeln tar delvis upp det som är problemet med Youtube, och liknande sajter, nämligen att de befinner sig i något av en juridisk gråzon när det gäller upphovsrättsligt skyddat material, dvs att ladda upp egenproducerat material är självklart ok men att ladda upp material som är upphovsrättsligt skyddat är såklart inte ok. Men vad gör Youtube och upphovsrättsinnehavarna för att stoppa det sistnämnda? Youtube själva säger själva att de försöker kontrollera allt material som läggs upp och att de har diverse filter och sökningar som ska hindra att alltför mycket upphovsrättsligt material kommer upp på Youtube. Har man varit inne på Youtube vet man att de åtgärderna är sådär lyckade. Reaktionen ifrån upphovsrättsinnehavarna är blandad. Vissa reagerar som Viacom och begär att få del av vilka som lägger upp deras material medans vissa ser Youtube som bra reklam och därför inte bryr sig om deras material ligger uppe. En sak som komplicerar det hela är att Youtube bygger på en teknik, som jag förstått det, där klippen inte streamas utan faktiskt laddas ner i datorns tillfälliga protokoll för att sedan visas. Rent tekniskt innebär det att en kopia därmed finns i datorn. Hursomhelst tror jag inte att diskussionen om Youtube är slut. Själv uppskattar jag att kunna leta upp tex gamla musikvideos på Youtube men samtidigt vet jag inte om jag gör något olagligt därigenom.

I gårdagens Sydsvenskan var där en intressant artikel om fildelning. I vanliga fall brukar denna typen av artiklar handla om olagligt nedladdad musik eller film men den här artikeln behandlade böcker.  Då alltfler böcker ges ut i digital form, som tex ljudböcker (oftade intalade av någon känd skådespelare) eller  E-böcker som laddas ner och läses på läsplatta, kommer även den olagliga nedladdningen öka och därmed  även diskussionen om olaglig nedladdning och hur kreativa ska få betalt. När det gäller musikartister är ju numera den rådande uppfattningen att de ska tjäna pengar på liveframträdanden så kanske även författarna kan börja framträda live? (det sista var ironi)

 Gårdagens öppna utfrågning i riksdagen om “Upphovsrätt På Internet” ligger som webtv på riksdagens hemsida. Utmärkt för mig som bara hann se Martin Thörnkvist anförande innan jag var tvungen att rusa iväg på ett möte.

Att skriva sitt examensarbete på juristutbildningen, eller vilken annan utbildning för den delen, är förknippat med ganska mycket frustration. Man lägger ner mycket tid, energi och tankeverksamhet på något som , om man har tur, läses av sin handledare samt opponenten. Dagen då jag fick mitt examensarbete godkänt var något av ett antiklimax. Man hade sett framemot och fantiserat om hur det skulle vara att äntligen bli klar och när det väl skedde så var det som jaha? Ingen som dubbade en med svärd till jurist av lägsta graden eller fanfarer när man gick ner för trappan på Juridicum.

Hursomhelst, nu tänker jag passa på att skriva lite om mitt examensarbete eftersom det känns väldigt aktuellt. “Proportionalitetsprincipen i immaterialrättens sanktionssysten” var titeln. En titel som för en icke insatt inte säger så mycket. Nu ska jag försöka förklara vad den handlade om i en något kortare och lite popigare version. Om man börjar med immaterialrätt så är det det område inom juridiken där intellektuellt ägande regleras. Upphovsrätt, patenträtt och vaumärkesrätt är exempel på olika immaterialrättigheter. De har många likheter men även skillnader, tex så uppstår det upphovsrättliga skyddet utan att det behöver registreras medans patentskydd kräver en mer formell registrering, med mycket papper involverat kan jag tillägga. Andra skillnader är ur länge skyddet varar och vad det omfattar.

I immaterialrätten finns det olika sätt för den som har en immaterialrättighet att få stopp på ett intrång. Dels finns det påföljder såsom böter, skadestånd och fängelse men även diverse olika åtgärder för att utreda om ett intrång har begåtts och få stopp på det, tex att beslagta saker eller göra en undersökning hos en misstänkt. Proportionalitetsprincipen kan sägas vara ett sätt att mäta förhållandet mellan mål och medel, dvs proportionen mellan värdet av det resultat om ska uppnås och de negativa effekter som uppstår med det medel som ska användas för att uppnå det mål man vill uppnå. Den ska enkelt uttryckt kolla om lagstiftningen är rättvis både i förhållandet mellan samhället och den enskilde medborgaren men även mellan enskilda medborgare. All lagstiftning, och det praktiska, användandet av denna ska bygga på någon form av proportionalitet för att den ska uppfattas som rättvis.Inom immaterialrätten är inte den här principen inte så uttalad som den kanske är inom tex straffrätten. I förarbetena till flera av de lagar och förordningar som införts inom immaterialrätten, och då framförallt inom upphovsrätten, de senare åren sägs snarare att när domstolarna använder de nya lagarna ska inte proportionaliteten komma i konflikt med målet bakom den nya lagstiftningen, som är att stärka skyddet för de som har en immaterialrätt.

Det aktuella är att det på senare år alltmer har blivit så att allmänheten tycker att olagligt ladda ner upphovsrättsligt skyddat material, såsom musik och film, egentligen inte är något brott då alla gör det och det är så lätt med dagen teknik. Man ser sig inte sig själv som en brottsling. När det samtidigt införs nya lagar och förordningar på upphovsrättsområdet som stärker innehavarnas rättigheter och proportionaliteten inte är riktigt uttalad, eller används tillräckligt,i denna nya lagstiftning uppstår det en konflikt mellan allmänheten och upphovsrättsinnehavarna. Allmänheten tycker helt enkelt att lagarna är orättvisa och struntar i att följa dem vilket i sin tur leder hårdare lagstiftning osv. I slutändan kan detta leda till att upphovsrätten och immaterialrätten blir alltmer ifrågasatt.