Mellan den 15-22/6 befinner jag mig i Barcelona för att träffa klienter, gå på musikseminarier och Sónarfestivalen. Glad midsommar! 

Alexis Weak  släppte för två veckor sedan en EP “Farväl Gullmarsplan” på La Vida Locash, skivbolaget jag är label manager för. Här är första videon inspelad en lång natt inne på Coop Forum i Ulvsunda.

 Jag hjälper sónarfestivalen i Barcelona med promotionarbete i Skandinavien och som en del av det arbetet ser jag bla till att deras affischer och flyers distribueras. När jag häromdagen var ute och satte upp affischer i skivaffärer här i Stockholm (satte även upp affischer i caféer och klädbutiker eftersom det är där kidsen hänger) tänkte jag om affischering numera är viktigt för sprida ordet om ett evenemang eller om olika sociala media som facebook helt tagit över den rollen? Många reklamare som jobbar med sociala media skulle nog säga att så är fallet men själv är jag inte helt säker. Visst, facebook är effektivt när det gäller att skapa en hype men alla som någonsin skapat ett evenemang på facebook och bjudit in folk vet att “yes” betyder kanske och “maybe” betyder nej (vad kallar man tex sådana personer som säger yes till alla inbjudningar de får på facebook bara för att ha en hög digital presence och är facebookeventinbjudningströttnad ett nytt svensk ord?) Det går helt enkelt inte att luta sig tillbaka bara för att man 600 personer attending på facebook till sitt evenemang, man måste göra mera. När det gäller framförallt klubbar, men även till viss del konserter, bestämmer sig nog fortfarande de flesta när de väl är ute på kvällen och kanske ser en affisch. Men jag är som sagt ingen reklamare så jag kan ha fel.

På Beatportal är där en intressant intervju med skivbolagsbossen, producenten och djn Nic Fanciulli.  Man kan både läsa och höra intervjun. 

Tobias Nielsén skriver om lite om remixkultur på Kulturekonomi. Remixkultur är väl numera ett begrepp som Lessig omdefinierat och varumärkesskyddat men inom dansmusikvärlden har det länge funnits en remixkultur. Min gamla Bruskollega Jonas Grönlund skrev för några veckor sedan en  krönika som tar upp det jag tycker är intressant med den gamla och nya  remixkulturen,  bla då det faktum att olagliga remixer i bland kan vara godkända av artisterna själva då remixerna  ger bra publicitet och om detta kan funka i den tid av fildelning som vi nu lever i. Videon ovan är ett typiskt exempel på remixkultur av både den gamla och nya skolan. Låten är Hell Interfaces inofficiella remix av Midnight Stars “Midas Touch” som 1997 gavs ut på en limiterad vinylutgåva i 500 exemplar, en skiva som numera säljs för ca 200 dollar på discogs. Till denna olagliga remix har sedan någon valt att göra en olaglig re-edit av originalvideon så att den passar bättre till Hell Interfaces remix. Helt fel ur ett upphovsrättsligt perspektiv med andra ord, jag har själv dragit mig för att lägga upp videon men tycker den bör vara med i ett pedagogiskt syfte. Precis som Jonas  tror jag att dagens remixkultur funkar på ett helt annat sätt än tidigare bla pga dagens möjligheter att distribuera och att det därmed  blir allt svårare som enskild person att veta om tex den remix man hittar på nätet är laglig  eller åtminstone godkänd av artisten. 

Det har hänt en hel del sedan jag senast skrev på den här bloggen. Domar har fallit, domare har varit jäviga, det har talats om övervakningssamhälle och nya affärsmodeller, böcker har lagts ut på nätet osv osv. Allt det här har inte passerat mig förbi men jag har inte haft tid att kommentera  då jag har haft fullt upp med att vara label manager för ett skivbolag vars senaste video setts över 40 000 gånger på youtube på lite mer än en vecka och med att hjälpa kreatörer med deras avtal. Lite mer praktiska grejer helt enkelt men nu känner jag att jag har tid att blogga lite. Sedan i början av september prövar jag på att i Stockholm. Jag har haft turen att kunna lånbyta till mig en lägenhet under ett år vid S:t Eriksplan mot min lägenhet på Möllevångstorget i Malmö. Många frågar mig om skillnaden mellan Möllan-Vasastan. Det första jag märkte var hur många små kreativa företag det sitter mitt nya område, klädskapare som Our Legacy och Carin Wester är bara några. Man märker att det här finns andra förutsättningar än på Möllan, de kreativa företagen är helt enkelt mer på “riktigt” här. Men egentligen är det orättvist att jämföra Möllan med Vasastan, eller Malmö med Stockholm för den delen,  då det rör sig om helt olika områden/städer med ganska olika sociala och ekonomiska förutsättningar, enklare uttryckt: pengarna finns i Stockholm. En sak jag kan sakna med Möllan är spontaniteten, både inom kulturområdet och hur människor umgås. Min vän Daniel Tjäder var en av författarna till en rapport om spontankultur i Malmö där det bla fastslogs att kommunen borde underlätta mer för spontankultur i staden. En liknande rapport författad i Stockholm har jag svårt att se, även om staden skulle må bättre av lite mer spontanitet. I Stockholm är det helt enkelt både praktiskt och ekonomiskt svårare att vara spontan. En slutsats är att Malmö skulle kunna bli bättre på erbjuda bättre ekonomiska förutsättningar för kreatörer och Stockholm lite mer spontant. Om jag nu ändå ska skriva lite om fildelning så har jag sedan jag flyttade till S:t Eriksplan känt att jag varit här tidigare men inte riktigt kunnat komma på när. Men så under TPB-rättegången gick jag in på Antipiratbyråns hemsida och konstaterade jag att deras kontor ligger hundra meter bort från min lägenhet. Hösten 2003 var jag där och intervjuade Henrik Pontén angående det då framlagda direktivförslaget till IPRED. Pontén slog mig som en genuint trevlig person, han föreslog tex  jag kanske kunde hålla i någon form av upplysningskampanj om upphovsrätt, och jag tycker att han fått en lite väl negativ framtoning i debatten.  Jag har de senaste åren även träffat flera personer från Ponténs motståndarsida bla Peter Sunde, även han en sympatisk person. Nu kanske TPB-rättegången med dess domslut omöjliggjort ett möte parterna mellan men jag tror, om de kan skilja på sak och person, att de definitivt skulle kunna uppskatta varandras sällskap. 

I går hölls en skiftesföreläsning på Malmö Högskola om musikbranschens framtid. Medverkande föreläsare var bla  Anders Mildner, Martin Thörnkvist och Annika Lidne. Föreläsningen livestreamades via Malmö Högskolas hemsida vilket underlättade för mig som sitter i Stockholm. Det sades en del intressanta saker och det konstaterades bla att artister och musiker numera tjänar mera pengar på livespelningar och merchendise än på skivförsäljning. Den efterföljande frågestunden där både de på plats ,och sådana som jag som följde föreläsningen via  nätet, kunde ställa frågor var även den lite intressant. Jag ställde frågan om det är lättare för vissa musikgenrer att klara av det här skiftet från inkomster från skivförsäljning till andra inkomstkällor. Anledningen till frågan var att jag för ca en vecka sedan var på konferensen/debattdagen Urban Music Day på kulturhuset i Stockholm. Många kämpande svenska artister inom genrerna hip hop och RnB berättade där bla om svårigheterna att få spelningar pga klubbägares inställning till genrerna och dess utövare, dvs en form av rasism.  Nu lästes inte min fråga upp på föreläsningen igår men Elin Alvemark som var på plats pratade om vilka som är gatekeepers nuförtiden, dvs vilka kontrollerar vad som ska nå ut till allmänheten? Om det tidigare var musikläggare på radio och musikjournalister som var gatekeepers så är det numera snarare reklamvideo-ansvariga på stora företag  och bokningsbolag som avgör vad som ska slå igenom.  Det är viktigt att som artist ha koll på vilka som är de här gatekeepers 2.0 om man vill nå ut till en större publik och inte fokusera för mycket på tidigare gatekeepers. För vissa musikgenrer kan det dock vara svårare att nå ut då de inte attraherar än köpstark publik och därmed inte är intressanta för en reklamfilm eller livespelning.  Men detta är väl ingen nyhet?

Den senaste veckan har flera musiktjänster på nätet visat sig ha det tufft ekonomiskt och därmed tvingats begära sig i konkurs, jag tänker framförallt på Mubito i Malmö men även Seeqpod i USA. Spotify har även gått ut med att de ska börja sälja musik via ny distributör vilket väcker frågan om hur det egentligen går för dem?  Jag tror inte att det är något egentligt fel på någon av dessa företagens tjänster men att de snarare för tidiga och inte helt klara med sin tjänster och att marknaden därmed inte heller är riktigt mogen. Kalle Magnusson på Digital Renaissance skriver tex en del intressanta saker om huruvida  Spotify finns år 2020. 

Den här helgen har återigen visat på betydelsen av att synas och höras i rätt media. Den första mediahändelsen värd att kommentera är att Linda Skugge intervjuat mig för en krönika som publicerats i SVD. För mig som relativt nystartad företagare är det klart viktigt att uppmärksammas i media, tidigare intervjuer i DN och Sydsvenskan har tex i efterhand visat sig vara betydelsefulla för mitt företags utveckling. Nu är jag ingen mediaexpert men det borde vara så  att om man omnämns i det redaktionella innehållet i en tidning  ger det större trovärdighet än om man köper en annons. Det svåra är väl att vara tillräckligt intressant för att komma med i tidningen, jag undrar tex om jag fått lika mycket uppmärksamhet om jag inte kallat mig Popjuristen? Den andra mediahändelsen som bör kommenteras är att Moto Boy , som ges ut på Martin Thörnkvists skivbolag Songs i Wish,  sjöng en av pauselåtarna på melodifestivalfinalen igår. Vad detta kommer innebära för Moto Boy återstår att se men för ett litet skivbolag och en relativt okänd artist är det klart  mer betydelsefullt att medverka i melodifestival än i tv-programmet Popcirkus då melodifestivalen har klart fler tittare. Lite intressant är att nu när det äntligen finns ett bra tv-program som Popcirkus där intressanta artister kan uppträda sviker tittarna. Den sista mediahändelsen värd att kommentera är att i fredags spelade djn Tiesto en av våra artister i sitt radioprogram.  I korthet är Tiesto en av världens största djs. Han har miljontals fans över hela världen och hans dj-gig påminner om en rockkonsert med tusentals skrikande fans. Att för oss få med en låt i hans radioprogram innebär, precis som med Moto Boy och melodifestivalen , att vi når ut till en större mängd lyssnare än vad vi gjort om låten varit med i ett vanligt radioprogram.  Vad allt det här kommer innebära  återstår bara att se. 

Bob Hund väljer att sälja sin första nya låt på sex år i endast ett exemplar via ebay. Intressant i dessa tider av fildelning och streaming av musik. Innebär detta att skivindustrin håller på att gå tillbaka till vinylen?  Tack till Emil Arvidson för tipset.