I år verkar det nästan som att det getts ut fler böcker om upphovsrätt & kulturens framtid än kokböcker, åtminstone om man följer upphovsrättsdebatten. Böcker som “Free”, “Sex miljoner sätt att jaga en älg på” & ”Piraterna” har alla behandlat hur läget är för upphovsrätten, media och kulturen idag. Boken “Gratis?” behandlar även den de nämnda områden och hur de ska förhålla sig till fenomenet gratis. Då boken är en antologi skriven av flera skribenter kommer många, delvis olika, syner på vad gratis kan innebära för kulturområdet. Det skulle ta alldeles för lång tid att gå igenom vad varje skribent skrivit men överlag är det intressant. Personligen uppskattade jag juridikprofessorn Jan Roséns kapitel väldigt mycket. Även om man inte skulle dela Roséns inställning till upphovsrätten så är hans kapitel i “Gratis” något av en historielektion om vad upphovsrätt är och hur det funkar. Hade fler haft hans kunskaper hade vi kanske sluppit lite av den “vulgärdebatt”, som Rosén själv kallar det ,som förekommit på båda sidor av upphovsrättstängslet. Även det sista kapitlet av Bonniers affärsutvecklare Sara Öhrvall är intressant då hon tar upp vad mediaföretag bör inrikta sig på för att relevanta i framtiden, råd som även andra som sysslar med kultur kan ta till sig. Oavsett vad så är det nog inte det här den sista boken om framtiden för kultur och mediaområdet. Vi som arbetar med kultur & media dagligen kan bara hoppas att framtiden kommer vara ljus, oavsett hur lagstiftning och affärsmodeller ser ut.
Det har varit några riktigt hektiska veckor den senaste tiden. Jag har, förutom allt arbete med roliga klienter, besökt festivalen Way Out West, lyssnat på intressanta samtal om sociala media på SSWC , flyttat till Malmö, anordnat Pecha Kucha Malmö #6 . Allt detta inom mindre än tre veckor. Många intryck att smälta samtidigt som jag vet att det kommer bli en väldigt intressant höst med många roliga projekt.
I förra veckan satte Pirate Bay agendan mer eller mindre medvetet för Almedalsveckan då de gick ut med att Pirate Bay skulle säljas till företaget Global Gaming Factory med vdn Hans Pandeya i spetsen. Den eventuella försäljningen har väckt många relevanta frågor tex vilka är det egentligen som säljer? Vilka är det egentligen som köper? Kommer det här påverka överklagandet av TPD-domen? Kommer musik och mediaindustrin omfamna det nya Pirate Bay? Är tidsramen på en månad för att Pirate Bay ska bli laglig realistisk? Det är i vilket fall intressant när nya affärsmodeller presenteras. Hans Pandeya förklarar hur det hela ska gå till i en intervju på Fores hemsida.
Ingen har väl undgått att Michael Jackson är död? Sångarens hastiga avlidande för ca en vecka sedan väckte starka känslor över hela världen. Jackson skulle precis påbörja den comeback på 50 konserter i London som dels skulle väcka hans karriär till liv och dels se till att hans skulder på ca 4 miljarder skulle bli något mindre. När en så känd artist som Jackson avlider väcks alltid konspirationstankar hos artistens mest fanatiska fans. Har artisten verkligen dött eller det bara fejkat? Vi kommer nog, precis som med Elvis, få höra dessa påståenden om att Michael egentligen lever så länge Michael har några fans kvar. Rent musikaliskt var det länge sedan Jackson hade sin storhetstid, de senaste 10-15 åren har snarare uppmärksamheten kring Jackson handlat om hans alltmer bisarra framtoning och diverse rättegångar. Ingen kan dock förneka att Jackson förmodligen var en av de mest kända artister som levat. Få kan helt enkelt mäta sig med hans popularitet, inte minst i tredje världen, och vi kommer nog inte få se så stora artister igen. Rent juridiskt lämnar Jackson efter sig, förutom en stor skuld, en omfattande musikkatalog och publiceringsrättigheterna till en stor del av Beatles låtar. Tyvärr kommer nog diverse fordringsägare och familjemedlemmar slåss om dessa rättigheter vilket förmodligen i längden kommer leda till en diskussion om upphovsrätt och hur denna ska hanteras efter upphovsmannens död.
Alexis Weak släppte för två veckor sedan en EP “Farväl Gullmarsplan” på La Vida Locash, skivbolaget jag är label manager för. Här är första videon inspelad en lång natt inne på Coop Forum i Ulvsunda.
Jag hjälper sónarfestivalen i Barcelona med promotionarbete i Skandinavien och som en del av det arbetet ser jag bla till att deras affischer och flyers distribueras. När jag häromdagen var ute och satte upp affischer i skivaffärer här i Stockholm (satte även upp affischer i caféer och klädbutiker eftersom det är där kidsen hänger) tänkte jag om affischering numera är viktigt för sprida ordet om ett evenemang eller om olika sociala media som facebook helt tagit över den rollen? Många reklamare som jobbar med sociala media skulle nog säga att så är fallet men själv är jag inte helt säker. Visst, facebook är effektivt när det gäller att skapa en hype men alla som någonsin skapat ett evenemang på facebook och bjudit in folk vet att “yes” betyder kanske och “maybe” betyder nej (vad kallar man tex sådana personer som säger yes till alla inbjudningar de får på facebook bara för att ha en hög digital presence och är facebookeventinbjudningströttnad ett nytt svensk ord?) Det går helt enkelt inte att luta sig tillbaka bara för att man 600 personer attending på facebook till sitt evenemang, man måste göra mera. När det gäller framförallt klubbar, men även till viss del konserter, bestämmer sig nog fortfarande de flesta när de väl är ute på kvällen och kanske ser en affisch. Men jag är som sagt ingen reklamare så jag kan ha fel.
Tobias Nielsén skriver om lite om remixkultur på Kulturekonomi. Remixkultur är väl numera ett begrepp som Lessig omdefinierat och varumärkesskyddat men inom dansmusikvärlden har det länge funnits en remixkultur. Min gamla Bruskollega Jonas Grönlund skrev för några veckor sedan en krönika som tar upp det jag tycker är intressant med den gamla och nya remixkulturen, bla då det faktum att olagliga remixer i bland kan vara godkända av artisterna själva då remixerna ger bra publicitet och om detta kan funka i den tid av fildelning som vi nu lever i. Videon ovan är ett typiskt exempel på remixkultur av både den gamla och nya skolan. Låten är Hell Interfaces inofficiella remix av Midnight Stars “Midas Touch” som 1997 gavs ut på en limiterad vinylutgåva i 500 exemplar, en skiva som numera säljs för ca 200 dollar på discogs. Till denna olagliga remix har sedan någon valt att göra en olaglig re-edit av originalvideon så att den passar bättre till Hell Interfaces remix. Helt fel ur ett upphovsrättsligt perspektiv med andra ord, jag har själv dragit mig för att lägga upp videon men tycker den bör vara med i ett pedagogiskt syfte. Precis som Jonas tror jag att dagens remixkultur funkar på ett helt annat sätt än tidigare bla pga dagens möjligheter att distribuera och att det därmed blir allt svårare som enskild person att veta om tex den remix man hittar på nätet är laglig eller åtminstone godkänd av artisten.
Det har hänt en hel del sedan jag senast skrev på den här bloggen. Domar har fallit, domare har varit jäviga, det har talats om övervakningssamhälle och nya affärsmodeller, böcker har lagts ut på nätet osv osv. Allt det här har inte passerat mig förbi men jag har inte haft tid att kommentera då jag har haft fullt upp med att vara label manager för ett skivbolag vars senaste video setts över 40 000 gånger på youtube på lite mer än en vecka och med att hjälpa kreatörer med deras avtal. Lite mer praktiska grejer helt enkelt men nu känner jag att jag har tid att blogga lite. Sedan i början av september prövar jag på att i Stockholm. Jag har haft turen att kunna lånbyta till mig en lägenhet under ett år vid S:t Eriksplan mot min lägenhet på Möllevångstorget i Malmö. Många frågar mig om skillnaden mellan Möllan-Vasastan. Det första jag märkte var hur många små kreativa företag det sitter mitt nya område, klädskapare som Our Legacy och Carin Wester är bara några. Man märker att det här finns andra förutsättningar än på Möllan, de kreativa företagen är helt enkelt mer på “riktigt” här. Men egentligen är det orättvist att jämföra Möllan med Vasastan, eller Malmö med Stockholm för den delen, då det rör sig om helt olika områden/städer med ganska olika sociala och ekonomiska förutsättningar, enklare uttryckt: pengarna finns i Stockholm. En sak jag kan sakna med Möllan är spontaniteten, både inom kulturområdet och hur människor umgås. Min vän Daniel Tjäder var en av författarna till en rapport om spontankultur i Malmö där det bla fastslogs att kommunen borde underlätta mer för spontankultur i staden. En liknande rapport författad i Stockholm har jag svårt att se, även om staden skulle må bättre av lite mer spontanitet. I Stockholm är det helt enkelt både praktiskt och ekonomiskt svårare att vara spontan. En slutsats är att Malmö skulle kunna bli bättre på erbjuda bättre ekonomiska förutsättningar för kreatörer och Stockholm lite mer spontant. Om jag nu ändå ska skriva lite om fildelning så har jag sedan jag flyttade till S:t Eriksplan känt att jag varit här tidigare men inte riktigt kunnat komma på när. Men så under TPB-rättegången gick jag in på Antipiratbyråns hemsida och konstaterade jag att deras kontor ligger hundra meter bort från min lägenhet. Hösten 2003 var jag där och intervjuade Henrik Pontén angående det då framlagda direktivförslaget till IPRED. Pontén slog mig som en genuint trevlig person, han föreslog tex jag kanske kunde hålla i någon form av upplysningskampanj om upphovsrätt, och jag tycker att han fått en lite väl negativ framtoning i debatten. Jag har de senaste åren även träffat flera personer från Ponténs motståndarsida bla Peter Sunde, även han en sympatisk person. Nu kanske TPB-rättegången med dess domslut omöjliggjort ett möte parterna mellan men jag tror, om de kan skilja på sak och person, att de definitivt skulle kunna uppskatta varandras sällskap.
