I går hölls en skiftesföreläsning på Malmö Högskola om musikbranschens framtid. Medverkande föreläsare var bla  Anders Mildner, Martin Thörnkvist och Annika Lidne. Föreläsningen livestreamades via Malmö Högskolas hemsida vilket underlättade för mig som sitter i Stockholm. Det sades en del intressanta saker och det konstaterades bla att artister och musiker numera tjänar mera pengar på livespelningar och merchendise än på skivförsäljning. Den efterföljande frågestunden där både de på plats ,och sådana som jag som följde föreläsningen via  nätet, kunde ställa frågor var även den lite intressant. Jag ställde frågan om det är lättare för vissa musikgenrer att klara av det här skiftet från inkomster från skivförsäljning till andra inkomstkällor. Anledningen till frågan var att jag för ca en vecka sedan var på konferensen/debattdagen Urban Music Day på kulturhuset i Stockholm. Många kämpande svenska artister inom genrerna hip hop och RnB berättade där bla om svårigheterna att få spelningar pga klubbägares inställning till genrerna och dess utövare, dvs en form av rasism.  Nu lästes inte min fråga upp på föreläsningen igår men Elin Alvemark som var på plats pratade om vilka som är gatekeepers nuförtiden, dvs vilka kontrollerar vad som ska nå ut till allmänheten? Om det tidigare var musikläggare på radio och musikjournalister som var gatekeepers så är det numera snarare reklamvideo-ansvariga på stora företag  och bokningsbolag som avgör vad som ska slå igenom.  Det är viktigt att som artist ha koll på vilka som är de här gatekeepers 2.0 om man vill nå ut till en större publik och inte fokusera för mycket på tidigare gatekeepers. För vissa musikgenrer kan det dock vara svårare att nå ut då de inte attraherar än köpstark publik och därmed inte är intressanta för en reklamfilm eller livespelning.  Men detta är väl ingen nyhet?

Den senaste veckan har flera musiktjänster på nätet visat sig ha det tufft ekonomiskt och därmed tvingats begära sig i konkurs, jag tänker framförallt på Mubito i Malmö men även Seeqpod i USA. Spotify har även gått ut med att de ska börja sälja musik via ny distributör vilket väcker frågan om hur det egentligen går för dem?  Jag tror inte att det är något egentligt fel på någon av dessa företagens tjänster men att de snarare för tidiga och inte helt klara med sin tjänster och att marknaden därmed inte heller är riktigt mogen. Kalle Magnusson på Digital Renaissance skriver tex en del intressanta saker om huruvida  Spotify finns år 2020. 

Den här helgen har återigen visat på betydelsen av att synas och höras i rätt media. Den första mediahändelsen värd att kommentera är att Linda Skugge intervjuat mig för en krönika som publicerats i SVD. För mig som relativt nystartad företagare är det klart viktigt att uppmärksammas i media, tidigare intervjuer i DN och Sydsvenskan har tex i efterhand visat sig vara betydelsefulla för mitt företags utveckling. Nu är jag ingen mediaexpert men det borde vara så  att om man omnämns i det redaktionella innehållet i en tidning  ger det större trovärdighet än om man köper en annons. Det svåra är väl att vara tillräckligt intressant för att komma med i tidningen, jag undrar tex om jag fått lika mycket uppmärksamhet om jag inte kallat mig Popjuristen? Den andra mediahändelsen som bör kommenteras är att Moto Boy , som ges ut på Martin Thörnkvists skivbolag Songs i Wish,  sjöng en av pauselåtarna på melodifestivalfinalen igår. Vad detta kommer innebära för Moto Boy återstår att se men för ett litet skivbolag och en relativt okänd artist är det klart  mer betydelsefullt att medverka i melodifestival än i tv-programmet Popcirkus då melodifestivalen har klart fler tittare. Lite intressant är att nu när det äntligen finns ett bra tv-program som Popcirkus där intressanta artister kan uppträda sviker tittarna. Den sista mediahändelsen värd att kommentera är att i fredags spelade djn Tiesto en av våra artister i sitt radioprogram.  I korthet är Tiesto en av världens största djs. Han har miljontals fans över hela världen och hans dj-gig påminner om en rockkonsert med tusentals skrikande fans. Att för oss få med en låt i hans radioprogram innebär, precis som med Moto Boy och melodifestivalen , att vi når ut till en större mängd lyssnare än vad vi gjort om låten varit med i ett vanligt radioprogram.  Vad allt det här kommer innebära  återstår bara att se. 

Bob Hund väljer att sälja sin första nya låt på sex år i endast ett exemplar via ebay. Intressant i dessa tider av fildelning och streaming av musik. Innebär detta att skivindustrin håller på att gå tillbaka till vinylen?  Tack till Emil Arvidson för tipset. 

I senast numret av tidningen Filter kan man läsa om den svenska låtskrivaren Kim Wedén Peterson.  Kim skrev som 16-17-åring låten ”What goes around comes around” som tack vare en svensk producent hamnade på Justin Timberlakes  andra album. Skivbolaget erbjöd Kim två alternativ, antingen skrev Kim över alla rättigheter till skivbolaget gentemot en klumpsumma, eller så behöll Kim alla rättigheter och fick betalt efter hur det gick för låten. De som förhandlade för Kim rådde Kim att välja klumpsumman eftersom låten förmodligen inte skulle bli någon singel då den påminde för mycket om en annan Timberlakesingel ” Cry me a river”. Låten  “What comes around  comes around”  blev den tredje singeln i från Timberlakes album, låten har sålt multiplatina och spelats sönder på radio över hela världen. Hade Kim valt att behålla sina rättigheter hade det så klart inneburit att ersättningen blivit större än klumpsumman. Nu vet jag inte alla fakta runt förhandlingarna, eller hur stor klumpsumman var , men ur en ren karriärsynpunkt hade jag nog tyckt att det varit bättre att Kim stått som upphovsman (att få med en låt som upphovsman på Timberlakes album kan bara var en bra sak) än en summa pengar. Men att ge kloka råd i efterhand är ju inte svårt. 

I februari kommer jag hålla i en del föreläsningar och workshops om bla upphovsrätt på Rock City i Hultsfred tillsammans med Martin Thörnkvist. Som en del i undervisningen har Martin valt ut två intressanta föreläsningar som eleverna ska kolla på:    Matt Mason ” Pirates’ Dilemma          Lawrence Lessig “Law is strangling creativity 

 Galasäsongen har börjat . I förra veckan Grammisgalan, i förrgår Guldbaggegalan och nu på lördag P3 Guldgalan i Göteborg.  La Vida Locash som jag jobbar med har gjort en del av materialet till P3 Gulds hemsida och då bla folkkära artisters tolkningar av nominerade låtar. Gå in på P3 gulds hemsida och lyssna.

  2008 kommer nog gå till historien som året då facebookupprop och bloggstormar kom att påverka den svenska inrikespolitiken, jag tänker så klart på uppmärksamheten runt IPRED och FRA. Det intressanta är om diskussionen kommer hålla i sig eller om det är nya facebookupprop som tar över fokuset. Det är väl åtminstone ingen tvekan om att politikerna vill att stormarna ska ha blåst över till valet nästa år? Annars var 2008 året då vi i augusti hade högkonjunktur och i september finanskris. Snabba ryck milt uttryckt. Jag tycker att finanskrisen är tydliga tecken på att det behövs mer regleringar och kontroll över den sk marknaden då den bevisligen inte klarar av att kontrollera sig själv. En seriös ekonomijournalistik hade också varit trevligt. Vad finanskrisen och lågkonjunkturen kommer innebära för populärkulturen är det kanske för tidigt att sia om än men många kommer få det tufft , bla de som sysslar med mode. Under en kväll i  mellandagarna hade  jag en intressant diskussion på baren Tempo i Malmö med en person som varit verksam länge inom svenskt mode. Hon menade på att många halvstora svenska klädmärken ligger risigt till och 2009 kommer bli ett stålbad med många konkurser, Agnes Af Geijerstam skriver även om detta i Rodeo. Vi får helt enkelt se vad som sker med svenska modeundret. Klart är att Nitty Grittys konkurs var bara början. En diskussion som jag tycker varit intressant 2008 är den om näringslivets sponsring av kultur och hur det ska ske. Martin Thörnkvist i från skivbolaget Songs I Wish I Had Written och The Swedish Model presenterade under Pecha Kucha # 2 ett förslag på hur det kultursponsring skulle kunna gå till som var intressant. Ett förslag som i korthet går ut på det ska finnas en mellanhand som ger trovärdighet både till dem som ger och tar emot stöd. Annars var 2008 året då vi började ta de första stegen mot att inte ha musik i vår ägo på något sätt utan bara streama det vid behov, vi blev spotifyerade helt enkelt. Jag läste under hösten Bill Drummunds bok “17″ där han typ driver en tes att inspelad musik spelat ut sin roll och att i framtiden kommer musik mer spontant framföras i diverse situationer. Personligen var 2008 ett omtumlande år. Att dra igång Popjuristen på riktigt och få en massa mediauppmärksamhet för det, Pecha Kucha Malmö, Sthlmsflytt och att börja jobba som labelmanager på La Vida Locash är bara några av de saker som hänt 2008. 2009, bring it on!        Diverse artister, djs, konserter, klubbar, skivbolag, filmer, designers etc etc som jag gillat 2008: Oslo/Deep Vibes-kvällen på Tape Club i Berlin, Kaffebaren Möllan, Woodwood, La Vida Locash, Minilogue live på Kontramusik, Anna Järvinen live vid Djuphavsbadet Malmö, Café Sankt Oberholz Berlin, Diynamic Music, Adrian Lux Strawberryvideon, ,  Innervisions-kvällen på Becool i Barcelona, The Field live på Sónar, Oslo Records, Möllan-Vasastan, Lilla Kafferosteriet, Cassy Britton,  Tranan, Berlin Calling, Karrierebar i Köpenhamn, Efdemin, Tempo, Sebastian Tellier live på Jeriko, Resident Advisor podcasts, 24:Hours,  Shinedoe, Tres Bien Shop, Kulturekonomi,VUJJ,  Galleri Krets, Folkets Park på sommaren, Sverige på sommaren mm mm.

Förutom att arbeta med Popjuristen och Able arbetar jag även som labelmanager på det lilla skivbolaget La Vida Locash. I fredags upptäckte vi att kändisen Carolina Gynning lagt upp videon till en av våra artister Adrian Lux låtar på sin blogg och efter några dygn hade antalet views på youtube ökat med ca 5000. För ett litet skivbolag som La Vida Locash är det extremt viktigt att synas på alla sätt och när en känd mediaperson som Carolina Gynning lägger upp videon innebär det en spridning till en ny målgrupp och ny publicitet. Jag skulle vilja påstå att det nästan är viktigare att Carolina Gynning skriver om våra artister än att någon musiktidning eller musiksida gör det då hon har väldigt många fler läsare. Det är nya mediatider helt enkelt.

Trailern ovan är för filmen Berlin Calling  som jag såg under min vistelse i Berlin. Bilden av Berlin  som delvis visas upp i den här filmen  är den om staden där alla festar i dagar i sträck utan en tanke på morgondagen. Detta är givetvis en något felaktig bild för om så vore fallet skulle nog staden snart implodera i ett hedonistiskt svart hål. Vad som är sant är att det på senare år blivit en allt större inflyttning av artister till Berlin. Visst, Berlin har alltid lockat till sig artister och konstnärer pga  sin hedonism och konstnärliga frihet  som tex Bowie under 70-talet, men numera flyttar även många dit av andra anledningar. Många är tex de elektroniska musikartister som flyttat till Berlin de senare åren för att komma närmre  sin publik. För några år sedan bokade jag technoartisten Jake Fairley till en klubb i Malmö. Jake sade att han inte skulle kunnat överleva på sin musik om han bott kvar i sitt hemland Kanada men att flytten till Berlin hade gjort det lättare för honom att bli bokad och överleva på sin musik.  Samtidigt säger många att man inte flyttar till Berlin för att göra en karriär då det inte finns några pengar i staden. En av mina klienter i Berlin, vars flickvän jobbar på ett galleri, berättade tex  om konstscenen i Berlin. Det finns över  4250 konstgallerier i staden men tjänar inte mycket pengar. Många tyska gallerister har en lokal i Berlin men de säljer inget där utan det sker i någon annan tysk stad. De måste helt enkelt ha ett galleri i Berlin för att visa upp sig. Hursomhelst kommer det nog dröja innan Berlin blir lika dyrt att leva i som tex London eller Stockholm och artister kommer därför fortsätta att flytta dit, pengar får de tjäna utanför Berlin. Att det sedan är lite hedonistiskt  skadar nog inte heller.